Bedömning och provkonstruktion
👉 Formativ och summativ bedömning
Den svenska skolan har ett mål- och kunskapsrelaterat bedömningssystem där bedömningen utgör en tolkning av elevers prestationer i relation till våra formulerade kunskapskrav (Jönsson & Odenstad 2014). De två typerna av bedömning kallas för formativ och summativ. Formativ bedömning sker för lärande; den ska utgöra ett stöd för elevernas vidare utveckling mot målen. För att den ska främja elevernas lärande bör den vara nyanserad och framåtsyftande. Detta kallas i andra termer för ”feed forward” och det ska tydligt visa vart eleverna befinner sig just nu, vart de ska och hur de med hjälp av undervisningen ska ta sig mot målet. Formativ bedömning ska ske kontinuerligt, vara konkret och visa både på elevens utvecklingsbehov och styrkor samt vara en integrerad del i undervisningen. Ett stöd för att kommunicera var eleven befinner sig kan vara bedömningsmatriser, men dessa måste kompletteras med samtal, diskussion och tydligt utsagda exempel på elevens utvecklingsmöjligheter enligt Jönsson & Odenstad (2014).
Summativ bedömning är en bedömning av lärandet. Skillnaden mellan formativ och summativ bedömning ligger i hur informationen av elevens kunskaper används. Det finns ingen motsättning mellan formativ och summativ bedömning, men det är den formativa bedömningen som främjar elevernas lärande och som undervisningen bör anpassas utefter. Den summativa bedömningen utgör en sorts sammanfattning av elevens kunskaper, exempelvis via betygssättning. Den ger inte någon vidare vägledning så som den formativa bedömningen gör.
👉 Nationella proven – fördelar och begränsningar
Tanken med nationella proven är att bedömningen i Sveriges skolor ska bli enhetlig, likvärdig och mätbar samt att det ska stödja lärarnas bedömningsarbete (Långström & Virta 2016). En fördel med nationella proven är att konstrueras av ämnesexperter och att alla elever i hela landet får göra ett och samma prov, vilket i viss mån kan öka likvärdigheten i betygssättningen. Dock finns vissa begränsningar. De är inte heltäckande utan visar enbart elevens kunskap kring ett visst område, vilket kan ge en orättvis bild. Provet sker dessutom enbart en gång och eleven får inte möjlighet att visa sina kunskaper vid flera tillfällen och på olika sätt – vilket är av stor vikt för en rättssäker bedömning.
En annan risk med nationella proven är att undervisningen anpassas för mycket till vad de nationella proven antas innehålla. Å ena sidan kan det bidra till en samstämmighet i undervisningen, men å andra sidan riskerar det att ta för mycket fokus från andra delar av det centrala innehållet som undervisningen ska behandla, då en som lärare gärna vill att eleverna ska vara så förberedda för nationella proven som möjligt. Det är viktigt att komma ihåg att det är kursplanerna som ska styra undervisningsinnehållet.
👉 Hur konstruerar man ett ”rättvist och bra” prov?
Ett ”bra” prov bör i största möjliga mån inrymma de fyra kunskapsförmågorna (fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet) för att eleverna ska kunna ge en rättvis bild av sina inhämtade kunskaper och styrkor på alla betygsnivåer. Men oavsett hur täckande ett prov är åligger det läraren att ge eleverna möjlighet att visa sina kunskaper vid ett flertal tillfällen och på olika sätt för att det ska utmynna i en rättvis och rättssäker bedömning och betygssättning. Proven bör vidare konstrueras så att de lockar fram de kunskaper som efterfrågas enligt kursplanen, det ska finnas en överensstämmelse mellan målen och bedömningen. Genom flera dokumenterade bedömningsformer och bedömningstillfällen kan man få en helhetsbild av elevens kunskaper och slutligen omvandla informationen till ett betygsomdöme i summativt syfte.
🤓 Källhänvisning i ovanstående blogginlägg:
Jönsson, A., & Odenstad, C. (2014). Bedömning i SO. Malmö: Gleerups.
Långström, S., & Virta, A. (2016). Samhällskunskapsdidaktik. Utbildning i demokrati och samhällsvetenskapligt tänkande. Lund: Studentlitteratur.